Erik Grödahl

En annorlunda bröllopsdag som för tankarna till barndomen

Publicerad 2013-07-16 10:49:00 i Allmänt,

Varför vi tillbringade en hel del tid på den där platsen fick jag klart för mig när jag träffade min fars syster i somras och tittade i gamla fotoalbum och ytterligare en sten föll på plats i mitt sökande efter svar, jag kommer att återkomma till det längre fram.

Efter min fars bortgång upphörde dessa tältresor, även om jag tillsammans med min mor och mormor gjorde minst en fjällresa per år. I princip är det väl så att jag har sovit i tält två, tre gånger de senaste 30 åren innan den här semestern, så valet att fira vår bröllopsdag i tält vid en sjö var lite annorlunda, men det här är ett liv jag har längtat tillbaka till, naturnära och helt utan bekvämligheter.

 Sviten

Vi hade en fantastisk kväll tillsammans, drack Champagne och åt goda tilltugg i solskenet vid sjön, när mörkret började infinna sig gjorde vi upp en eld och grillade och jag mindes barndomen med välbehag.

 Livskvalitét på stranden
 
 Grilla över öppen eld

Det var dock under natten spänningen infann sig, först hade jag svårt att sova i detta lilla trånga tält och låg och lyssnade på alla läten på utsidan och fantiserade om saker som inte fanns. När jag väl somnade, blev det nog inte många minuter innan Sofia väckte mig, hon tyckte sig höra konstiga ljud och mycket riktigt, någonstans i närområdet var det en varg som ylade, i och för sig ingen överraskning i ett land med över 300 vargar. Vargen fortsatte att yla och vi hörde ljud på utsidan, tillslut tog Sofia fram en kniv och vi öppnade tältduken och tittade ut självklart fanns det inget där annat än små grodor. Nu drog fågelsången i gång och jag låg att lyssnade på denna vackra orkester i närmare en timme innan jag tillslut somnade och fick väl tre timmars sammanhängande sömn innan det var dags att stiga upp. Det första Sofia säger är, jag vet inte om jag vågar stanna en natt till här….

Men efter att ha njutit friheten och bada naken, kokat kaffe över öppen eld, så var modet tillbaka och det blir ytterligare en natt med lyssnande och fantasier.

Att plåga sin kropp del 2

Publicerad 2013-07-10 14:49:27 i Allmänt,

Solen stod högt på himlen när jag vandrade genom Võnnu, en by som påminner en hel del om Granö i Västerbotten eller Lillpite, ingenstans du skall bli akut pissnödig.

Redan efter 1 kilometer gjorde jag mitt första stopp för stretching och det började värka mer och mer i kroppen, det i kombination med flugor som bet mig på armar och ben gjorde att jag för första gången funderade över att ge upp, men jag bet ihop och fortsatte. Stoppen för vila och stretching kom oftare och oftare, jag började räkna stolpar och steg för att tänka på något annat och plötsligt hade jag avverkat ytterligare sju kilometer, 18 kvar, det skall inte vara några problem. Jag fortsatte vidare, en lång och sugande uppförsbacke låg framför mig, tempot blev lägre och lägre och det kändes som jag stannade och stretchade var tredje minut. Jag nådde toppen av backen och fortsatte framåt tills jag kom till en busshållplats mitt emellan ingenting, bänken såg lockande ut och jag satte mig ned för att vila, jag hade då promenerat 47 kilometer (gjorde en kontrollmätning med bilen i söndags) på åtta och en halv timme, jag satt stilla i kanske fem minuter och det var dagens största misstag, benen var totalt stumma och nu kände jag verkligen hur det smärtade i kroppen, den smärta som jag tidigare hade förträngt, kanske tack vare flugorna som hade irriterat mig i närmare tolv kilometer, det var blod på armarna, i knävecken och på smalbenen. Jag försökte mig på att gå en bit, men det var omöjligt, det var många tankar som för igenom huvudet, skall jag verkligen ge upp, det är inte min stil, men jag satte mig ner igen och tänkte igenom situationen… Skall jag riskera hela semestern bara för att jag är så envis? Glädjande hade Sofia lämnat sin telefon till mig i Võnnu, så tillslut tog jag det beslutet att ringa till Mehikoorma och begära hämtning, kändes som ett nederlag. Det var en plåga att sitta och halvligga i värmen och vänta på Sofia, det var flugor överallt, de 15 minuterna kändes som en evighet. Men när vi väl kom till Mehikoorma och jag blev serverad en iskall öl, kändes det att jag hade tagit rätt beslut.

De två viktigaste lärdomarna denna ”vandringens dag” var att jag tillslut kunde förmå mig att ge upp, men också att jag måste hålla igen tempot, det är väl i och för sig ingen nyhet med det sistnämnda, men det blir mycket mer uppenbart en sådan här gång jämfört med det höga tempot i vardagen.

Tanken var att göra om det redan i fredags, men jag fick ”startförbud” av frun. När vi sedan körde sträckan i söndags blev jag imponerad av vad jag hade presterat och jag kommer att göra om det, antigen i slutet av semestern eller nästa sommar, men då mer vältränad.

Nästa gång jag återkommer, blir det återkoppling till Norgebesöket och mötet med släkten.

Att plåga sin kropp

Publicerad 2013-07-06 13:46:20 i Allmänt,

Humöret var på topp och jag hade stora förväntningar när jag i måndags klockan 06.00 påbörjade min vandring från Tartu till Mehikoorma. Mina träningsförberedelser var minimala och söndagen hade varit en bantningsdag (500 kalorier), så förutsättningarna kunde ha varit bättre, men i vanlig ordning kände jag inga begränsningar och tänkte 6 mil är väl ingenting.

Tanken med vandringen var att få en dag med mig själv och mina tankar. Jag ville reflektera lite över Norgeresan, men också ”kan jag ta det lugnt och lyssna på min kropp”.

 När jag tog min första pinkpaus, hittade jag smultron.

Det började bra med strålande sol och jag gick ut i alldeles för hårt tempo, de första 15 kilometrarna avverkas på två timmar och redan då kändes benen tunga och jag hade ett blödande skavsår på vänster häl.

Här i den lilla byn Roiu gjorde jag ett ”felval” och valde den väg vi kör med bilen istället för att följa kartan i telefonen, men jag hade lite batterier kvar och ville vara på den säkra sidan, det här innebar en omväg på nio kilometer.

Efter en kort stopp med en macka och lite vatten fortsatt jag promenera och jag avverkade ytterligare 11,1 kilometer 90 minuter, så tempot var fortsatt högt.

 Det kändes som ett slag i ansiktet

Glädjen var stor när jag såg restaurangen Käbitare, jag hade laddat för en öl, en kortvarig glädje visade det sig, klockan var 09.40 och restaurangen öppnade klockan 11, men det låg en livsmedelsaffär 300 meter längre fram så det kändes lugnt, på lätta ben tog jag mig dit, benen blev betydligt tyngre när kassaapparaten larmade om att det var för tidigt att köpa öl. Det blev ytterligare en macka och lite vatten.

Nästa mål var Võnnu, en vandring på ytterligare 8,6 kilometer, benen kändes tyngre och tyngre, men jag försökte tänka positivt. Tre kilometer innan Võnnu träffade jag en cyklist, som tyckte jag var tokig när han fick höra vad jag höll på med.

 Den här snigel som jag träffade strax innan Võnnu kunde ha lärt mig ett och annat om farthållning.

Trots att benen och fötterna smärtade höll jag fortfarande ett högt tempo och de sista tre kilometrarna avverkades på 25 minuter. Tajmingen var perfekt, precis när jag gled in i Võnnu kom Sofia körande och att träffa henne gav mig positiv energi.

Efter 35,2 kilometers vandring fick jag min efterlängtade öl, det blev ytterligare en macka och lite halva.

Jag hände mig positiv när jag lämnade Võnnu och trots smärtorna kändes det fortfarande som att det här fixar jag lätt....

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela