Erik Grödahl

Lär av historian och lev idag

Publicerad 2012-05-28 21:00:20 i Allmänt,

Jag var och lyssnade på en väldigt gripande föreläsning idag. Benny Grünfeld lyckades överleva Auschwitz tillsammans med sin bror. Trots att jag har besökt Auschwitz runt 20 gånger och lyssnat på ett flertal föreläsningar av överlevande blir jag lika illa berörd varje gång. Vad som fascinerar mig med dessa överlevare är att de flesta av dem trots de fasansfulla upplevelser de har varit med om känner inget hat och har en oerhörd livsglädje.

Benny växte upp i Ungern under väldigt fattiga förhållanden, som barn hade han ingen tandborste. I Auschwitz tvingades han sedan att leva på ett mål mat om dagen, när möjlighet fanns åt de köksavfall för att stilla hungern. Jag skäms när jag tänker på hur mycket mat jag har slängt bort genom åren. Efter varje sådan föreläsning och besök i Auschwitz lovar jag mig själv att inte haka upp mig på diverse I-landsproblem, det går bra i några veckor tills jag hamnar bak någon fumlig människa i förbutiken på ICA Kvantum, tålamodet tryter och mitt löfte till mig själv är som bortblåst.

Varför skall jag ödsla bort tid på sådana trivialiteter när jag är fullt frisk och boende i ett I-land. Ibland klagar jag på min arbetssituation, men jag får betalt för mitt arbete, jag kan äta mig mätt varje dag, jag går på toaletten när jag vill, kan duscha hur mycket jag vill, jag sover i en bred säng, som jag delar med min fru, ibland kryper Elizabeth upp och ”stjäl” lite utrymme.  

För Benny och de fångarna i Auschwitz var situationen annorlunda, hårt arbete sex till sju dagar i veckan, arbetsdagarna kunde vara 14 timmar. För detta jobb fick de ingen lön och var ständigt hungriga. Ett snabbt toalettbesök varje morgon och kväll var vad som erbjöds och de fick duscha var tionde vecka. Upp till tio personer delade säng och de låg på en halmbädd, när någon ville vända sig på natten var den personen tvungen att väcka de andra. Stanken måste ha varit olidlig, avföring, urin, doften av brända människor. Misshandel och förnedring var mer regel än undantag och de levde under ett ständigt dödshot.

Trots vetskapen om att detta har hänt lär vi oss inte av historian utan gång på gång upprepas detta igen runt om i världen, folkmord, massaker, förtryck.

För mig som enskild individ kanske det är svårt att påverka den situation som är i Syrien eller Nordkorea just nu, men däremot skall jag göra mitt bästa för att inte gnälla över I-landsproblem. Jag skall bara vara glad, tacksam och sprida kärlek.  

Jag tänker på artikeln jag läste i DN söndag i går om trebarnsmamman som var dödligt sjuk i cancer, hon har förmodligen bara en önskan och det är att bli frisk. På samma sätt som fångarna i Auschwitz hade en enda önskan om att bli fria. Vi som är fria och friska har en massa önskningar, men vad gör vi åt dem?  Vi skjuter dem på framtiden. Nu lever vi och är glada J

En orolig själ på väg mot inre frid?

Publicerad 2012-05-26 17:13:56 i Allmänt,

När jag började blogga i mitten av februari var målsättningen ett inlägg per dag, men nu har jag inte gjort ett inlägg på 16 dagar. Den främsta orsaken till det är ett intensivt program och jag har behövt tid till reflektion och eftertanke.

I går när jag promenerade hem i solskenet insåg jag att fredagen den 25/5 var den första fredag eftermiddag jag hade varit i Piteå sedan den 14/4, alltså fem fredagar hade jag varit på drift. Varför, ja det kan man fråga sig? De här fem fredagarna har jag varit i Åkersberga, Kandalaksha, Södertälje, Stockholm och Tallinn. Jag har träffat minst tre hundra nya människor och säkert skakat hand och hälsat på två hundra, de namn jag minns kan jag räkna på mina tio fingrar och den främsta orsaken till det är att jag hela tiden har varit på väg någonstans, min oroliga själv har inte velat stanna upp och njuta av tillfället, men när jag nu sitter ensam hemma i soffan, lyssnar på ”Leave me alone” med Hanna Pakkarinen (Finlands bidrag till Eurovision Song Contest 2007) vet jag varför, jag har alltid sprungit ifrån mitt förflutna, men nu har jag stannat upp.

Förutom att resa bort har jag också rest tillbaka i tiden under denna intensiva period. Den historiska resan började med inlägget om min fars tragiska död som jag skrev för tre veckor sedan, för första gången på 34 år kunde jag inför mig själv och omgivningen acceptera orsaken till hans död och det var ett stort steg i mitt liv.

Den återkoppling jag har fått i form av inlägg och meddelanden på Facebook, sms och mejl har varit fantastisk, barndomskompisar från Norge, släktningar, vänner till min far m.m.

Vad jag kan minnas har jag aldrig vetat vem min farfar var, det enda jag visste var att min ”farfar” inte var min farfar, mycket far där. Jag trodde möjligtvis att han var död, men visste inte säkert och har aldrig frågat någon.

Min pappa föddes i december 1944 i ett Kristiansund som stod under tysk administration. När jag var i tvättstugan för en tidig morgon för 17 dagar sedan fick jag en uppenbarelse, trots att jag är ateist kan jag första de som tror, denna tidiga morgonstund ser jag framför mig en tysk soldat i stålhjälm och får en uppenbarelse att min farfar är tysk soldat och min pappa var ett ”tyskebarn”. Jag packar snabbt ihop tvätten, springer upp i lägenheten och loggar in på Facebook, skickar ett meddelande till en kvinna som jag fått kontakt med och frågar ”Var min farfar tysk soldat?”, efter ett tag kommer svaret och uppenbarelsen stämde, min vackra farmor hade haft ihop det med en tysk soldat.


Det är svårt att här och nu beskriva vad jag kände, men denna onsdag var jag nog inte riktigt närvarande mentalt, jag reste tillbaka till Kristiansund 1944, kände doften av klippfisken, såg de tyska soldaterna framför mig, min gravida farmor. På något sätt kom historien i kapp mig, jag kunde inte blunda för mitt förflutna längre och jag kände jag vill träffa min släktningar, jag vill fråga om min pappa, jag vill veta allt, ”vad var det som fick honom att ta steget?”. Jag har under de 30 år som har gått sedan jag flyttade från Kristiansund haft obefintlig kontakt med släkten på min fars sida, ett förmodligen medvetet val för jag har inte velat prata om min pappa, det har känts jobbigt.  Det är detta jag har flytt ifrån i alla år, hela tiden gett mig in i nya projekt, aldrig velat stanna upp och tänka. Jag har varit lycklig och mått bra utifrån mitt sätt att se det, men inget kan vara mer fel, jag har ju varit på flykt, är det lycka?

Nu äntligen efter alla dessa år känner jag en inre frid, jag verkligen njuter av att inte göra något, jag planerar att åka till Oslo till sommaren, hälsa på min faster, mina kusiner, vi har inte setts på över 30 år. Sedan när det blir Kristiansund skall jag träffa släkten Grödahl, jag längtar som ett barn på julafton, för en person som har rest hela livet, har resan bara börjat, jag vill veta allt om min älskade far Svein Erik Grödahl, som lämnade oss 33 ½ gammal.

Jag skall gå till kylen, öppna en flaska Champagne, dricka ett glas under tystnad och njuta av ögonblicket. Ha en underbar lördag kväll mina vänner, vi kanske ses på Piteå Stadshotell.

Tillbaka i verkligheten och då är temat öl

Publicerad 2012-05-10 14:52:14 i Allmänt,

Det har varit några intensiva dagar sedan jag skrev om pappas tragiska död i lördags, jag har alltid levt i tron att jag är 100 procent norsk, men så är inte verkligheten, men Ni får vänta på den spännande fortsättningen, i dag skall vi koncentrera oss på något mer lustfyllt och det är öl och smak.

Pratar man Sverige och öl, blir det oftast ”stor stark” och den nedanstående bilden ligger nära sanningen.

 

 

Försäljningsstatistiken stöder ovanstående bild, pratar man öl i hela världen så handlar det allt som oftast om ”sex i en kanot” (fucking close to water), 95 procent av allt öl som säljs är ljus lager.  Men det är tack vare de sista fem procenten som det är intressant att dricka öl och då pratar vi i första hand om överjäst öl som ale, porter, stout m.m. För många är öl en törstsläckare eller berusningsdryck, men det är också en utmärkt måltidsdryck. I dag och de två nästkommande torsdagarna kommer jag att ge Er några klockrena kombinationer när det gäller öl och smak.

Jag brukar säga att det bästa som finns att dricka efter en vinprovning är en weissbier, perfekt beska och bra på att neutralisera munnen. Weissbier tillhör överjästa öl och görs på mellan 50 och 70 procent vetemalt. Öltypen kommer ursprungligen från Bayern och det är därifrån namnet härstammar (vitöl). En traditionell weissbier är ofiltrerad (mit hefe, jästrester), men idag finns det även en filtrerad version, Kristall.

Överjäsning innebär att ölen jäser i rumstemperatur några dagar och när jäsningen är klar flyter jästen upp till ytan och kan skummas av.  Överjästa öl har ofta komplexa och fruktiga aromer , ett resultat av den intensiva jäsningen. I weissbier hittar man ofta aromtypen fenoler och där återfinns doften av kryddnejlika.

En lättlagad maträtt till weissbier är Bratwurst med surkål och starksenap. Om du inte har tid och lust att göra din egen surkål, kan du med fördel välja druvans surkål på burk, värm den, smaksätt med kummin och socker.

 

I glaset har du en Erdinger Weissbier Hefe
 (varunr 11208, pris 21,90).

Efter denna något kraftfulla måltid passar det bra med en belgisk fruktöl. Fruktölen är spontanjästa. Det här innebär att mikroorganismer i luften angriper vörtens socker. I princip alla spontanjästa öl på marknaden kommer från området Pajottenland i Belgien. Det finns en unik mikrobiologisk sammansättning i luften och en speciellt gynnsamt klimat som är förklaringen till detta. Den humle som används är lagrad och saknar beska, den används bara för att öka ölens hållbarhet.

Trots namnet tar spontanjäsningen mycket lång tid, cirka ett år och ofta får ölet jäsa två gånger. Efter den första jäsningen kallas det lambik. En oblandad lambik är sällsynt, den har knappt någon kolsyra och smaken är väldigt syrlig.

Den vanligaste spontanjästa ölen är fruktöl och de kan tillverkas på tre olika sätt.

–     1. Den jäsande lambiken blandas med frukt eller fruktsaft i fat och jäsningen tar då ny fart av fruktens socker.

–     2. Lambiken smaksätts och sötas i efterhand av fruktkoncentrat.

–     3. En kombination av båda metoderna, fruktjäsning och smaksättning.

En trevlig avslutning på en måltid är en mjölkchokladpannacotta och en kriek (körsbärsöl), mitt förslag är en Timmermans Kriek (varunr 1666, pris 16,90).

 

Mjölkchokladpannacotta

Det här behövs till 4–6 port:

3 gelatinblad
5 dl vispgrädde
1 tsk vaniljsocker
100 g mjölkchoklad

Garnering:

Körsbär eller hallon 

Gör så här:

1. Blötlägg gelatinbladen i kallt vatten i 5 minuter. Koka upp grädden och lägg i vaniljsocker och chokladen i bitar.
2. Rör om tills chokladen smält. Ta upp gelatinbladen och låt de smälta i grädden.
3. Häll upp i portionsglas och låt stå kallt i 3 timmar för att stelna. Garnera med körsbär eller hallon.

Nu lite tid för eftertanke och reflektion innan jag tillsammans med min favoritvinmakare Birgit Pfneiszl skall åka till Munskänkarna i Botkyrka-Huddinge och hålla en provning på hennes viner.

Ha en fortsatt trevlig torsdag!

5/5, ett sorgens datum

Publicerad 2012-05-05 21:56:05 i Allmänt,

I dag är det 34 år sedan min pappa dog, hade han levt vore han 67 år och nybliven pensionär, jag hade med största sannolikhet aldrig hamnat i Piteå, vart jag hade funnits om livet inte hade tagit den ändring har jag aldrig funderat över, jag har nog under en stor del av mitt liv förträngt min fars död och det är nog hans tidiga död som har gjort mig till den person jag är.

Mina minnen av min pappa är ljusa, han var fotbollstränare och jag hängde alltid med honom på träningarna och fick vara med och fick vara ”maskot” i Goma IL’s pojkar födda 1960. Han var också en friluftsmänniska, varje helg var vi ute och gick tur, åkte skidor, tältade eller fiskade, vi var en aktiv familj som gjorde mycket tillsammans. Min pappa träffade min mamma när hon var 16 år och han var hennes första stora kärlek.
Min mamma kom från en familj där hon hade förlorat både sin lillasyster och pappa några år innan hon träffade min pappa och historien med dubbla dödsfall inom kort tid skulle upprepa sig.

År 1978 var ett tufft år för vår familj, den 23 januari dog min lillasyster Wenche tre år och en vecka gammal efter att ha varit sjuk i ett och ett halvt år. Jag förstod nog aldrig hur hårt det här tog på min far. Utåt sätt var han fortfarande en aktiv person, men fick utifrån hur jag minns det större och större problem med sin astma. Onsdagen den 3 maj blev han sjuk och stannade hemma från jobbet. Två dagar senare den 5 maj väcktes jag av min mamma klockan 06.45 av att hon sade ”du har inte längre någon pappa”, jag kan fortfarande se den gröna väckarklockan framför mig.

Under många år förträngde jag hur min pappa dog, jag levde nog omedvetet i någon form av livslögn att han dog av sin astma. Det var nog först i år vid jultid som jag kom till insikt och verkligen kunde acceptera hur han dog.

Jag satt tillsammans med en av mina barndomsvänner Knut i Kristiansund i Norge, det dåliga vädret gjorde att jag inte kunde ta mig hem på natten och vi satt och drack cognac in på småtimmarna när Knut plötsligt säger:  ” Jag beundrar dig så mycket över hur stark du har varit och kunnat klara av att leva ett så bra liv efter allt du har varit med om”, trots att vi har varit vänner i 40 år har vi aldrig pratat om detta tidigare, det har nog varit ett tabubelagt ämne.
Det var då, natten till den 27 december 2011 som jag för första gången i mitt liv öppet kunde prata om och acceptera att min pappa själv hade valt att dö, för det var det som hände på morgonen den 5 maj 1978, min pappa som var medlem i Hemvärnet, gick ner i källaren, laddade sitt vapen och sköt sig själv, kulhålet fanns kvar i vardagsrumsgolvet i flera månader. Den sorg som följde går inte att beskriva och är svårt för en utomstående att förstå, hur min mormor och mamma har kunnat gå vidare i livet efter att ha förlorat fyra närstående människor och kunnat behålla sin positiva livssyn är beundransvärt.

När min pappa dog var han 33 år och sex månader, när jag passerade den åldern firade jag med Champagne, ingen man hade under de tre senaste generationerna blivit så gammal.
När jag väl har accepterat hur min pappa dog har jag många gånger funderat över hur han tänkte den där morgonen, han måste ha mått väldigt dåligt och blundat för att han hade en snart 32-årig fru och en 10-årig son en trappa upp. När jag tänker på detta kan jag bli besviken på min pappa som lämnade oss när vi fortfarande sörjde Wenche, men de ljusa minnena överskuggar det. Hade inte detta hänt, hade jag inte varit där jag är nu och när jag tänker på att det har gett mig Jens, Elizabeth och Sofia känns det på något sätt förutbestämt även för en ateist och jag kan förlåta honom.

Jag tänder ett ljus och dricker ett glas Champagne till hans minne.
Var rädd om varandra.

Från tjejkväll via Kandalaksha till Södertälja

Publicerad 2012-05-04 23:30:59 i Allmänt,

Den senaste veckan har varit fylld av nya intryck, det enda som har saknats är tid till eftertanke och reflektion.

Jag började förberedelserna inför resan till Kandalaksha med att ”Rocka rockring” i Gallerian i samband med tjejkvällen den 26/4. Det är otroligt hur inspirerande det är att stå och rocka inför publik, hemma framför TV:n kan det vara problem med motivationen, men med människor omkring mig kan jag stå i timmar, därför älskar jag att ta del av sådana evenemang. Det enda som är tråkigt är hur otroligt fega många människor är, det vågar inte prova p.g.a. rädslan att göra bort sig, vi lever en gång, vad är problemet?

Fega kan jag däremot inte kalla de nio elever som följde med på vår utbytesresa till Piteås vänort Kandalaksha. Det finns många förutfattade meningar om ryska medborgare i Sverige och genom åren är det många elever som inte har fått följa med för sina föräldrar, skamligt tycker jag. Jag hade också en del förutfattade meningar om Ryssland och dess medborgare när jag gjorde min första resa dit 2003, men jag gillar att utmana ödet och bilda mig en egen uppfattning och jag är otroligt tacksam för att jag har fått ta del av detta. Mitt första intryck var grått, jag möttes av fallfärdiga trähus och mestadels gråa fem vånings flerfamiljshus, på marken fanns det skräp i massor och det var lösspringande hundar lite varsstans.

Men det räcker att komma hem till en familj för att glömma den gråa vardagen. Mörkret och de grå väggarna i trappuppgången byts ut mot värme och gästvänlighet när man kliver in genom dörren hos sina värdar. Den första reflektionen är att de prioriterar inte det materiella i livet utan de fokuserar på god mat, god dryck och umgänge med vänner och bekanta.

När glas, tallrikar, stolar och bord inte räcker till så lånar de av vänner eller grannar, mina värdar äger tre vinglas, det känns konstigt för en människa som äger 500, men inte är mitt liv bättre för det. När det är många gäster har de oftast knytkalas och vi bjuds på fantastiska smakupplevelser.

Från tanken om smakupplevelserna i Kandalaksha landar jag plötsligt på pendeltåget på väg mot Östertälje, på sätet framför mig sitter en kvinna och pratar i telefon, hon har ett stort problem i livet och vi återkommer till ordet ”feg”, hon är rädd att ta fel beslut.

Samtidigt som jag skriver den här texten pratar hon med en man hon har träffat den 5.januari och har heta känslor för. På vänsterhanden bär hon vigselring, i Östertälje väntar hennes make och barn på stationen, de skall hälsa på hennes mamma. Jag skäms lite över att lyssna, men jag känner igen situationen. Hon återkommer hela tiden till orden feg och svårt. De försöker pussla ihop sina almanackor för att träffas för en lunch nästa vecka, men det verkar vara ett svårt pussel. Hon skrattar och låter lycklig, men det är nog en tillfällig lycka, när hon träffar make och barn på stationen i Östertälje och de sätter sig i bilen lär tankarna och ångesten komma, jag vet exakt hur hon känner sig, det är en brännande känsla i magen.

Hennes nuvarande förhållande verkar dött, om det är ett förhållande, det handlar förmodligen mer om ekonomi och gemensamma vänner.

Hennes största rädsla är att hennes familj skall få reda på vad som har hänt, hon vill gärna ha ihop det med denna man hon pratar med.  Vid en eventuell separation vill hon gärna vänta ett tag innan hon startar om på nytt.

Jag funderar ett ögonblick om detta är en väg ut från hennes nuvarande förhållande eller om det är starten på något nytt.

Nu säger hon ”vi måste sluta prata, jag måste samla mig”

När vi stiger av skall jag säga till henne ”ta steget”. Hur kom jag fram till den tanken, är det min dotter som har inspirerat mig att prata med okända människor?

I spegelbilden från fönstret ser jag hur hon trycker pannan mot sin handflata, hon kryper ihop, hennes kroppsspråk signalerar att hon har det jobbigt.

Hon har berättat det här för sin bror, men han är den ende förutom mannen hon pratade med som känner till detta. Hur skall det här skall det här sluta?

När vi stiger av går hon långsamt och ser bekymrad ut, hon tittar på sin telefon, stannar upp och låter folk passera, jag stannar till, vänder om och går fram till henne och säger att ”jag kunde inte undgå att höra ditt samtal”. Med bekymrad min säger hon, ”jag förstår det”, jag säger ”ta steget”, ”tycker du det?” säger hon?

”Ja”, svarar jag, ”när jag ser det bekymrade ansikte du har nu och jämför det med glädjen och skrattet i telefonsamtalet, så lever du med någon du inte älskar”, hon svarar: ”men jag har ju så små barn”, utan att tänka ger jag henne en snabb kram och säger återigen ”ta steget, lycka till” och går vidare.

Hon ropar efter mig, jag går tillbaka, hon frågar efter mitt namn, hon vill skicka mig ett meddelade via Facebook och berätta hur det går.

Jag känner att fortsättningen på besöket i Kandalaksha får vänta, jag måste fokusera nu, det är snart vinprovning i Södertälje, jag kommer att ha henne i tankarna där hon sitter på en familjemiddag och drömmer sig bort till ett annat liv. Jag tänker, ”Ta steget”. Jag har själv varit i en liknande situation i livet, då jag bestämde mig för en framtid med Sofia, om jag inte hade vågat det, hade jag aldrig fått komma hem till min älskade Sofia och Elizabeth i morgon.

Jag ser fram emot meddelandet från denna kvinna, där hon säger att hon tagit steget, tråkigt för hennes man, men de verkar ändå inte lyckliga.

Hur det gick för mina modiga elever återkommer jag till vid ett annat tillfälle, nu skall vi prova vin i Södertälje.

Dagens budskap är ”våga – var inte feg”

Trevlig helg!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela