Erik Grödahl

Vem tänker på Ukraina fyra veckor efter EM-finalen?

Publicerad 2012-07-28 13:09:38 i Allmänt,

Nu riktas alla blickar mot London och de olympiska spelen, det handlar om Alshammars skada, Hedvig Lindahls insläpp i premiärmatchen mot Sydafrika m.m.

För fyra veckor sedan avslutades fotbolls-EM med finalen mellan Spanien och Italien. Från det att Didier Drogba slog in den avgörande straffen i Champions Leauge-finalen i München den 19 maj riktades under sex veckor alla idrottsliga blickar mot Polen och Ukraina.

Om vi bortser från det sportsliga riktades främst blickarna mot Ukraina, det handlade om bristen på demokrati, romernas situation och den utbredda prostitutionen.

Jag känner igen situationen från Fotbolls-VM i Sydafrika 2010, då handlade den utomsportsliga bevakningen om kåkstäder, de färgades situation, kriminalitet m.m., men så fort mästerskapet var avslutat försvann det allmänna intresset och den journalistiska bevakningen av Sydafrika återgick till det normala.

Jag var själv på plats både i Sydafrika och Polen/Ukraina, min upplevelse är att media ofta förmedlar en bild som inte överensstämmer med verkligheten. De träffar några personer på gatan som de intervjuar, något som sedan blir en sanning. Tidningsläsare, TV-tittare och radiolyssnare läser, lyssnar och tittar, utan den minsta reflektion, men så fort tidningarna slutar skriva, radioljudet tystnar och TV-ljudet släcks så glömmer vi det som blev en sanning.

När Iker Casillas lyfte EM-bucklan söndagen den 2/7 CET, var det redan måndag i Kiev, det som ofta kallas ”blåmåndag”.  Att det hade spelats matcher i Lviv, Kharkiv och Donetsk hade de flesta redan glömt.

Situationen för romerna, de 10 000 prostituerade, uteliggarna, Julia Tymoschenko var numera ointressant, nu handlade det om fyra veckors aktiv vila innan det är dags för Bolt, Alshammar, de norska handbollsdamerna (jag är inte bättre själv), Thorpe m.m.

Förhandsskriverierna inför London har handlat om risken för regn, de 100 000 kondomerna som skulle delas ut till de aktiva, några större problem har inte belysts och därför är det lätt att enbart fokusera på det sportsliga.

Själv sitter jag utan TV och kan därför ägna en tanke åt både Sydafrika och Ukraina, gör det Ni också när Ni ser en idrottare från någon av länderna.

Panikkänsla” - Nästan ett år till nästa gång

Publicerad 2012-07-27 17:05:45 i Allmänt,

Solen skiner, det är närmare 30 grader i skuggan, det är knäpptyst så när som på en grästrimmer några hundra meter bort och vattnet som slår mot strandkanten.
 
 
Vår sommarvistelse i Estland är snart över, jag får nästan en ”panikkänsla” när jag tänker på att det nästan är ett år till nästa gång vi får vistas i detta paradis igen.
 
Det är närmare till Mehikoorma än till Jönköping eller Göteborg, men skillnaden mellan Sverige och Estland kan inte beskrivas i ord, den måste upplevas.
 
Sverige är både arbetsmässigt och trygghetsmässigt ett mycket bättre land att leva i, men det finns en kultur och ett förhållningssätt här som jag ibland kan sakna hemma i Sverige. Människor planerar inte lika mycket här utan är spontana och förändringsbenägna.
 
Ibland kan jag ha svårt med denna brist på planering, när jag måste springa till den lokala mataffären fyra gånger per dag, jag är ju inte svår att känna igen i min Djurgårdströja.
 
 
Samtidigt är det just detta jag gillar med att vara här, det är sällan det blir som vi pratade om i går, det blir någonting helt annat. I länder som har levt under förtryck finns det mycket som är dolt under ytan, Sofias mormor berättade om sina 900 dagars isolering i Leningrad under andra världskriget, det enda de fick var 150 gram bröd per dag, det är lätt att bli ödmjuk samtidigt som jag sitter här och klagar över att det är nästan ett år till nästa gång jag får åka hit och njuta av sommaren.
 
Istället för denna ”panikkänsla” borde jag vara tacksam över att få vara här i fyra veckor, äta vad jag vill, dricka vad jag vill, göra vad jag vill (ja nästan).
 
Jag vet ju att när jag till veckan är ”tillbaka i verkligheten” jag kommer att trivas som fisken i vattnet, men det är svårt att föreställa sig här och nu. Först nio dagar på Nolia, sedan ”kick off” med mina underbara kollegor, tillbaka till det jobb jag älskar, åka i väg med eleverna till Krakow, hålla vinprovningar runt om i vårt avlånga land.
Ha en trevlig helg!

Låt oss för en stund titta i backspegeln

Publicerad 2012-07-26 17:32:34 i Allmänt,

På toaletten i sommarstugan hos Sofias föräldrar i Mehikoorma hittar jag en tidning som heter ”Kodu & Aed”, det betyder fritt översatt ”Hem och trädgård”. Tidningen är från juli 2006, den är alltså sex år gammal.

 

Jag tillhör den typ av människor som i livet hellre tittar framåt än i backspegeln, men för ett ögonblick blir jag lite nostalgisk och väljer backspegeln.

Jag går till kylen hämtar en ukrainsk öl som jag idag har fått i present av Sofias pappas kompis Misha, häller upp den.tar med mig datorn och går ner och sätter mig på stranden.

 

Det är alldeles tyst bortsett från måsarna, en kvinna som ligger i vattnet och pratar med en man på ryska, om jag tittar över axeln ser jag en gravid kvinna som går ut i vattnet för att bada, mina tankar går till Elizabeth.

I juli 2006 fanns det inte i min vildaste fantasi att jag skulle få ytterligare ett barn. Jag var 38 år levde med min dåvarande sambo Inger och min son Jens, när jag sitter och lyssnar på ljudet av vattnet kan jag inte komma på vad vi gjorde i juli 2006.

98 mil från Piteå i Tallinn bodde en 22-årig kvinna som heter Sofia, förmodligen hade hon lämnat Tallinn under sommaren för att avnjuta semestern i Mehikoorma med sin familj och förbipasserande släkt och vänner. Den här sommaren åker också Sofia till Kreta och det är där det första fotot jag såg av henne togs.

När julinumret av tidningen ”Kodu & Aed” släpps är vid båda helt omedvetna om varandras existens. Att jag några år senare skulle ha en relation med en kvinna som var jämnårig med de elever som hade lämnat Strömbackaskolan tre år tidigare var både en förbjuden tanke och fanns inte i min vildaste fantasi.

Ett halvår senare den 30/12 hade vi en brakmiddag med Isabel och Magnus, det var samma morgon som Saddam Hussein hängdes i Bagdad, jag minns att jag berättade att jag skulle åka till Tallinn på sportlovet, det handlade om vinets värld. Sofia och jag var fortfarande omedvetna om varandras existens, vid det tillfället hade Sofia en relation med en skådespelare.

Lite mer än två månader senare, den 5/3 träffades vi för första gången, hon fick prova limetryfflar, chokladtryfflar, chokladmousse m.m., limetryfflarna älskade hon. Vi drack sedan några öl på Hellhunt.

När jag lämnade Tallinn den 7/3 hade jag inte en tanke på att jag skulle träffa denna unga kvinna igen, absolut allt talade emot detta, men ett frö hade såtts och det blev fler provningar på temat ”Vin och tryfflar”.

Efter en ”lång resa” som jag bit för bit kommer att dela med mig av vid jämna mellanrum tog jag på nyårsdagen 2009, 22 månader efter att jag träffade Sofia för första gången beslutet att störtdyka ner i det okända.

Det tog bara 14 månader av dykande i det okända innan Elizabeth föddes.

Förutom en dotter, ”fick” jag 17 månader senare en fru.

Det har kostat mycket, men denna blick i backspegeln säger att det är värt det.

Fortsättningsvis tittar jag dock framåt Vad har förändrats i ditt liv sedan julinumret av  ”Kodu & Aed” 2006?

Ger sommaren tid för reflektion och eftertanke – sommarlöften?

Publicerad 2012-07-25 12:33:22 i Allmänt,

I dag återstår tre veckor av min semester och även om jag älskar mitt jobb börjar känslan infinna sig, ”redan”?

För Oliver som vi semestrade med förra veckan skulle det kännas som en evighet med tre veckor. Han jobbar på en av de bättre restaurangerna i Tallinn och för dem är sommaren den bästa tiden på året, så han var överlycklig för sina två veckors ledighet.

Ele som brukar ta hand om mina fötter när jag är i Tartu, har semester en vecka den här sommaren, sedan tar hon ytterligare fem strödagar under året.

För dessa människor erbjuder inte sommaren tid för reflektion och eftertanke, men hur är det för oss andra som har en semester på mellan fyra och åtta veckor?

Jag hade en ambition om mycket tid för reflektion och eftertanke. På väg till Helsingfors för tre veckor sedan lyssnade jag de sista 20 minuterna av ett sommarprogram, det var en finlandssvensk sommarpratare som hade jobbat som personalkonsult på ett antal stora företag.

Han ställde sex frågor som var kopplade till ditt nuvarande jobb och det var då jag började fundera över det här med sommarlöften istället för nyårslöften. Under sommaren har vi ju så mycket mer tid till att fundera över ditt nuvarande liv jämfört med mellan jul och nyår.

Efter tre veckors semester inser jag att så är inte fallet, det här är faktiskt första gången jag ligger på rygg i soffan med datorn i knät och det är alldeles tyst bortsett från estniska radions motsvarighet till P1. Sofia sitter och lägger pussel och Elizabeth sover.

Det här är faktiskt första gången Sofia, Elizabeth och jag är ensamma tillsammans på tre veckor och lugnet känns alldeles underbart. Missförstå mig rätt vi har haft tre fantastiska veckor med släkt och vänner runt i kring oss, ätit god mat, druckit gott, varit på SPA, badat bastu, skrattat, haft trevligt helt enkelt.

Den typen av semester erbjuder dock ingen tid för reflektion och eftertanke, så om det är mina åtta veckor, Olivers två eller Eles enda vecka spelar nog inge större roll.

Jag har en ambition att dela med mig av lite semesterminnen de närmaste veckorna, för mycket av det vi har diskuterat och upplevt kan man verkligen reflektera över.

Jag skall avsluta det här inlägget med några av den finlandssvenske sommarpratarens frågor kryddat med mina egna. Merparten av frågorna bygger på att du jobbar och lever i en relation, men modifiera dem gärna till din egen livssituation.  Svara ärligt gentemot dig själv och utifrån svaren kan du ge dina egna sommarlöften. Ge mig gärna feedback.

1.      Trivs du bra med ditt nuvarande arbete?

2.      Trivs du bra med dina arbetskollegor?

3.      Är du nöjd med ledarskapet på din arbetsplats?

4.      Är du nöjd med din löneutveckling?

5.      Om du svarat nej på två av frågorna 1,2,3 eller 4, vad har du gjort för att förändra situationen/varför jobbar du kvar?

6.      Trivs du bra i den relation du lever i?

7.      Om du svarat nej på ovanstående fråga – varför lever du kvar i relationen?

8.      Vilken av dina ungdomsdrömmar har du uppfyllt?

9.      Finns det något mål du hade som ung som du inte har uppfyllt? Om nej, är det möjligt att nå målet?

Blev det några sommarlöften eller är du nöjd med ditt liv?

Morgonen då kroppen sade stopp!

Publicerad 2012-07-24 11:04:11 i Allmänt,

Klockan fyra natten mot söndagen vaknar jag med smärtor i nästan hela kroppen, jag fryser trots att det är varmt i sovrummet. Jag ligger och vrider mig i sängen, huvudet är fullt av olika bilder tagna ur sina sammanhang. Efter ett par timmar somnar jag för att nästan omedelbart bli väckt av Elizabeth, det är min dag att gå upp med henne, men jag orkar inte.

Sofia stiger upp med Elizabeth, jag ligger kvar i sängen helt orkeslös, har ingen feber, men det är ont överallt i kroppen, kanske är det influensa på gång. Vid 12-tiden får jag lite lokal bakteriedödande ”medicin”, vodka, det sägs hjälpa mot allt. Vid 13-tiden känner jag mig lite bättre, stiger upp äter en sen frukost för att sedan ligga under täcket hela kvällen, bortsett från när jag åt middag.

Jag får koltabletter och pepparmyntate, men kroppen fungerar fortfarande inte. Jag sover dock bra under natten, men känner mig fortfarande sjuk på morgonen och ligger kvar i sängen. Min alltid så omtänksamme fru Sofia promenerar till det lokala apoteket och köper medicin, som jag får dricka.

Jag lägger mig igen och genom huvudet far tankarna. Jag har haft semester i snart fem veckor, jag borde vara utvilad. Semester tänker jag, vad har jag gjort?

Framför mig ser jag bilderna.. Stockholm med exsvågern på vägen mot Polen/Ukraina, regnvädret i Krakow, den 18 timmar långa bussresan från Krakow till Kiev, de intensiva dygnen i Kiev med en massa nya intryck, en ny bussresa till Kharkov, ett hostel som var överbokat, stadsvandringen med Masha och Lena, det missade tåget på morgonen, panikkänslan att vi skulle missa Sverige-Frankrike, vi hittade en buss, en minnesvärd bussresa tillbaka till Kiev, på kvällen den fantastiska matchen mot Frankrike, stämningen på gatan efter matchen var som när de allierade kom till Paris 1945, ytterligare en lång bussresa från Kiev till Warszawa, sex timmars stopp i tullen p.g.a. cigarettsmugglare, ett intensivt dygn i Warszawa kryddat med Ronaldos uppvisning mot Tjeckien, en natt på flygplatsen, en intensiv vecka på hemmaplan innan vi åkte till Estland.

Sedan är det tre veckor med en massa olika möten, städer och orter…. Mehikoorma med släkt och vänner, Pärnu där vi bor med mormor, picknickar med Erje och hennes familj, tillbaka till Mehikoorma för att lämna Elizabeth till Sofias föräldrar, det blev ytterligare en grillkväll med nya möten, nästa morgon till Tallinn där vi träffar Sven-Olov och Gunnel och har en superdag/kväll, nästa morgon mot Virtsu och bröllopsdag, sedan mot Muhu för några dagar med Liisu och Oliver, vi bestämmer att vi skall åka till Vilnius och Riga, de åker till Tallinn och lämnar sin dotter, vi åker till Pärnu där vi träffas nästa dag.. Det blir 54 intensiva timmar, två huvudstäder, restauranger, god mat, öl, vodka, skratt, 950 km i bil innan vi skiljs åt i Pärnu, ytterligare 180 km innan vi möter upp Elizabeth och Sofias föräldrar för restaurangbesök i Tartu och sedan 70 km till stugan..

När jag lägger mig på kvällen får jag en tomhetskänsla inombords, men det är förmodligen denna tomhet jag behöver, men det inser jag inte vid det tillfället.

När jag har sett ”semesterfilmen” stiger jag upp äter en rejäl frukost, det är redan lunchtid, Elizabeth går till sängen och sover tre timmar.

Medan Elizabeth sover sitter Sofia och lägger pussel, jag lägger mig på soffan och städar i datorn och jag inser att det är första gången på tre veckors semester i Estland, som Elizabeth, Sofia och jag är ensamma tillsammans (läs mer om det i blogginlägget ”Ger sommaren tid för reflektion och eftertanke” i morgon).

Jag verkligen njuter av tystnaden och känner hur energin återkommer till kroppen. På kvällen rockar jag 2000 varv med rockringen, vi bastar tillsammans hela familjen, när Elizabeth somnar forsätter Sofia med 1000 bitars pussel, själv strukturerar jag upp min höst.

Jag somnar gott och sover som en stock till klockan 06.45, stiger upp med Elizabeth, tar en 8 km Powerwalk med vagnen innan jag avslutar med 2000 varv med rockringen.

Det var ingen influensa, det var bara kroppens sätt att säga lägg dig ner, koppla av och njut.

Hur har din semester varit?

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela